Ett polariserande och politiskt fokus på ”likvärdighet” har förenklat debatten om vad skolan kan vara och vad den kan betyda för individ och samhälle, skriver Leif Tjärnstig, och varnar för att ytterligare detaljreglering leder till att skolans undervisning blir mer likformig.
Leif Tjärnstig skriver i Skola och samhälle:
Likvärdighetsdebatten tränger undan mer djupgående frågeställningar om hur skolan ger utvecklingsmöjligheter till elever med skilda bakgrund, förutsättningar och intressen. Innebörden av ”likvärdig undervisning” trivialiseras till att betyda ”samma undervisning”. Tanken att om alla elever får samma undervisning kommer likvärdigheten att säkerställas, anas i debatten. Alla med grundläggande pedagogiska kunskaper vet att samma undervisning för alla varken är möjligt, önskvärt eller heller intentionen i skollag och andra styrdokument.
Leif Tjärnstig varnar för att ytterligare detaljregleringar av undervisningens innehåll och genomförande leder till att skolornas undervisning blir mer likformig, och skriver:
Det utrymme som finns för skolor att utveckla undervisningsformer med tonvikt på en specifik pedagogisk inriktning eller ett visst innehåll är idag litet och krympande. När undervisningen likformas allt mer tillför skolvalet inte några mer djupgående värden till elever, skolor och samhälle. /…/
Jag argumenterar istället för att skolor borde utveckla undervisningsformer som mer markant skiljer sig från varandra. /…/
Konkret innebär det att skolor bör ges ett större utrymme att utveckla undervisning som exempelvis fokuserar på språk, naturvetenskap, konst, humaniora, hållbar utveckling, IT, hantverk, konst, kultur, idrott, vissa undervisningssätt etc, etc. /…/
I ett pluralistiskt och demokratiskt utbildningssystem drivs skolutveckling underifrån och utgör en kulturskapande, demokratisk och integrerande kraft i samhället.