Debatt från ISR: Varje ny föreskrift tar bort ett omdöme

Debatt från ISR: Varje ny föreskrift tar bort ett omdöme

Vi kommer aldrig att få en positiv skolutveckling om inte det lokala skolförnuftet släpps fritt så att omdömet får en plats och möjlighet att utvecklas, skriver styrelsen för Idéburna skolors riksförbund i en debattartikel i Altinget.

Skolutveckling kan inte reduceras till föreskrifter och juridik. Men vi är nu tillbaka i en än mer centralstyrd och detaljerad reglering av skolornas verksamheter.

I Altinget skriver ISR:

En av de mest eftertraktade föredragshållarna i skolsektorn idag är Jonna Bornemark. Hennes senaste bok, ”Horisonten finns alltid kvar”, handlar om det bortglömda omdömet och om hur krav på mätning och kvantifiering gör det allt svårare för omdömet att få plats i professionella verksamheter av olika slag.
Samtidigt fortsätter utbildningsdepartementet och skolmyndigheterna att lägga förslag om ytterligare förtydligade föreskrifter för alltfler aspekter av allt som görs i skolan.
Parallellt med talet om vikten av att stärka professionerna skruvas resultatstyrningen och juridifieringen allt hårdare så att det professionella handlingsutrymmet minskar. Den driver fram alltfler detaljerade föreskrifter vilket behövs för Skolinspektionens inspektioner och för de rättsliga processer som kan uppstå då föreskrifterna inte efterlevs.

Får inte använda eget omdöme

Ett av de senaste exemplen är ett förslag till en nationell plan för skolornas arbete med trygghet och studiero (Ds 2021:13. Nationell plan för Trygghet och arbetsro).
Bakgrunden är ett önskemål om tydligare föreskrifter när det gäller hantering av mobiler i skolan och personalens möjlighet att ingripa för att förhindra eller stoppa störande aktiviteter.
Detta begränsade önskemål har resulterat i ett stort paket av nya regleringar och föreskrifter med långtgående konsekvenser för de professionellas handlingsutrymme såväl som behov av mer administrativa resurser.

Förslaget omfattar också skolornas systematiska kvalitetsarbete. Medan skolhuvudmännen själva idag får avgöra hur de ska rätta till de brister som Skolinspektionen påpekar innebär de föreslagna föreskrifterna att de skolansvariga inte längre kan använda sitt eget omdöme utan tvingas följa föreskrifter för hur det ska gå till.

”Styra hunden med svansen”

Mål- och resultatstyrningen infördes med läroplansreformerna 1994. En del av bakgrunden var växande problem med en centralt driven reglering av skolornas verksamhet.
Istället för att centralt reglera och styra hur verksamheten i skolorna skulle bedrivas, så skulle skolorna efter läroplansreformerna själva besluta om hur målen skulle nås, bland annat beroende på lokala och konkreta omständigheter.
Genom att skapa utrymme för situationsanpassade lösningar och professionella beslut förväntades kvaliteten förbättras.
Skolmyndigheternas uppgift skulle vara att följa utvecklingen, samla data och analysera medan ansvaret för att utveckla verksamheten skulle ligga på lokal och professionell nivå. Detta förutsatte i sin tur ett utrymme för professionellt ansvarstagande för verksamheten. Därför måste detaljerade föreskrifter undvikas.
Det fanns en farhåga om att en långt driven resultatstyrning skulle innebära ”att styra hunden med svansen” som Skolverkets dåvarande generaldirektör Ulf P Lundgren formulerade det.

Idag är det precis vad som har hänt. Nästan alla utredningar och förslag från departementet handlar om svansen snarare än målen.  Och Skolmyndigheterna får i uppdrag att utveckla alltfler föreskrifter för skolans verksamheter. Vi är nu tillbaka i en än mer centralstyrd och detaljerad reglering av skolornas verksamheter – med den skillnaden att styrningen numera sker så att säga bakifrån. Det är Skolinspektionen som för sin verksamhet behöver detaljerade föreskrifter.  En otillräckligt detaljerad reglering begränsar ”myndighetens möjligheter att använda vitesförelägganden för att komma tillrätta med konstaterade brister” (Ds 2021:13, sid 131).

Man konstaterar att förslagen ”innebär att huvudmän och skolor inte ges samma möjlighet som i dag att själva besluta om hur det systematiska kvalitetsarbetet ska bedrivas” men väljer att ändå tillgodose Skolinspektionens behov eftersom ”Det är av stor vikt för att upprätthålla likvärdigheten i utbildningen att det blir tydligt vad som åligger huvudmännen när det gäller kvalitetsarbetet och att Skolinspektionen har de verktyg som behövs för att se till att detta arbete blir gjort.”

Skolutveckling kan inte reduceras till föreskrifter och juridik. Vi kommer aldrig att få en positiv skolutveckling om inte det lokala skolförnuftet släpps fritt så att omdömet får en plats och möjlighet att utvecklas. Tydliggörandet har en gräns och den är redan passerad. För varje ny föreskrift som införs i skolan måste lärare och skolledning anstränga sig för att göra rätt för Skolinspektionens skull istället för att använda sitt omdöme för att göra ’rätt sak’ för elevernas skull.

Därtill kommer att den pedagogiska mångfalden snävas in. Utrymmet för alternativa pedagogiska uppläggningar minskar kraftigt. Resultatet blir en alltmer likformig skola – vilket inte är detsamma som en mer likvärdig skola.

Vad ska vi med valfriheten till om det inte finns något att välja mellan?

Håkan Wiclander, ordförande
Ingrid Carlgren
Birgitta Ljung
Britta Drakenberg
Wenche Rönning
Peter Strömblad
Stefan Ruocco
Maria Nordheden Gard
Thomas Lerner
Dick Holmgren

Artikeln i Altinget på länk här

Ingemar Olsson

Close