"Vinstjakten hör hemma i skamvrån"

”Vinstjakten hör hemma i skamvrån”

Medborgarna äger skolsystemet och måste känna förtroende för skolan. Men vinstintressen förvandlar mångfald till enfald på skolmarknaden. Håkan Wiclander, ordförande i Idéburna skolors riksförbund, vill behålla den pedagogiska mångfalden, men sätta vinstjakten i skamvrån. Vill du hellre läsa artikeln direkt på Dagens Samhälle? Tryck här.

Av: Håkan Wiclander, ordförande i Idéburna skolors riksförbund

Tänk dig att du snart ska bli förälder, men att du inget vet om dina eller ditt blivande barns förutsättningar. Du vet inte om du är nyanländ flykting från Syrien, bor i Täby eller om ditt barn eller du själv har en hörselnedsättning eller en särskild begåvning från födseln. Det enda du vet är att skolan fyller en väsentlig funktion för samhällets demokratiska och ekonomiska utveckling. Vilken skola, eller snarare vilket skolsystem skulle du välja till ditt barn? Dagens modell, med bland annat fristående vinstdrivna skolföretag, eller 1900-talets helt offentligdrivna skolväsende? Eller möjligen något annat?

Skolsystemet förutsätter förtroende mellan föräldrar, barn och skola. Men det räcker inte. Ytterst måste också kontraktet mellan oss skattebetalande medborgare, som i väsentlig mening är skolsystemets ägare, och systemets inre aktörer, vara hållbart och vitalt. Genom Välfärdsutredningens direktiv och nu dess förslag ska ovanstående kontrakt prövas och omförhandlas. En av vår tids viktigaste frågor!

Jag tror vi är många som skulle välja ett rättighetsbaserat skolsystem, med reglerad mångfald och reell men jämlikt fördelad valfrihet; där ojämlikhet mellan områden, skolor och elevers möjligheter endast skulle tillåtas om dess effekter var till de sämst lottades fördel.

Jämlika möjligheter för alla, oavsett bakgrund, boendeort, föräldrar eller medfödda förutsättningar, och utjämnade kompenserande mål är väsentliga grundprinciper. Men de saknar praktiskt värde om de driver fram eller övergår i likformighet. Samma kunskapsingredienser kan uppnås på flera olika men likvärdiga sätt. Därför är möjligheten att välja pedagogik och skolmiljö för mitt barn minst lika viktig. En mångfald av olika idéburna utförare – själva kärnan i friskolereformen – är en garanti för att ett jämlikt skolsystem ska kunna förbli innovativt, flexibelt och kunna behålla eleven i fokus. Så att varje barn får utvecklas utifrån sina egna förutsättningar.

Den lilla tankeövningen är viktig. För Sverige står idag vid ett vägskäl. Dagens debatt och de val som vi medborgare gör genom våra politiker under denna eller kommande mandatperiod, kommer att avgöra skolans och därmed vårt samhälles utveckling de kommande tjugofem åren och långt därefter.

Vi vet att dagens kontrakt lett till skolsegregation. Och att svenska barn tyvärr under en tid lärt mindre i jämförelse med andra länders (PISA). Samtidigt har betygen skenat iväg åt andra hållet! Tyvärr vet vi också att vårt skolsystem blivit sämre på att uppnå de kompensatoriska målen. Vi har sett hur vinstintresse och marknadsstyrning fortsatt att prägla skolsystemets aktörer. Det har pågått ett tag. Utredning efter utredning föreslår därför nu större och dyrare kontrollapparater, fler statliga regleringar och mer detaljstyrning. Dokumentationskraven resulterar i att skolans medarbetare kommer allt längre från sitt pedagogiska uppdrag. Och samtidigt fortsätter oligopoliseringen. Mångfalden blir alltmer enfaldig i koncernernas varumärkesdräkter. I sin tur, medför detta begränsad pedagogisk frihet i hela skolsystemet. Men kanske allra allvarligast – eleven har kommit att betraktas som kund och riskerar nu att bara bli en siffra med en valutabeteckning efter. Det blir en skola för fåtalet, där egennytta går före allmännytta och där tillit till pedagogers förmåga och ansvarstagande för att lära och fostra växande generationer mekaniseras till rapportsystem för ”kundupplevelse” och de mätbara resultaten.

Men en återgång till den gamla statliga skolan lockar inte heller. Det skulle betyda en nedmontering av alla de kooperativ, stiftelser och ideella föreningar som startat skolor och förskolor sedan 90-talets friskolereform och förmodligen snabbt leda till likformighet. En sådan utveckling vore naturligtvis både olycklig och oönskad av systemets ägare - oss skattebetalare.

Länge har den svenska skolpolitiken levt med de här två förenklade alternativen. Men så hände något i början av 2010-talet. En större koncern (JB) gick plötsligt i konkurs. Vi medborgare påmindes med allvar om det allmännas ansvar för skolan. Samtidigt formulerades en tredje väg och våra politiker fick upp ögonen för att fria skolor faktiskt inte bara är de vinstutdelande. Insikten att mångfald och valfrihet har kommit för att stanna slog igenom med samma påtagliga kraft som upprepade opinionsmätningars slutsats att svenska folket vill ha en skola helt utan vinstintresse. På djupet började också både systemets brukare och styrande förstå att vårt skolsystem måste passa alla, men också var och en. Att systemet måste kunna förena både jämlikhet och mångfald.

En vädjan till Välfärdsutredning, regeringen och riksdagens partier är därför – låt dessa insikter prägla svensk skolpolitik under de kommande åren!

Varje samhälle måste ha en idé som legitimerar dess skola. Med idén kommer också en vision om framtidens samhälle. Genom reformer under 1900-talet kunde dåtidens politiker steg för steg göra vårt skolsystem till en motor i samhällsutvecklingen. Samma process skedde på gott och ont i både öst och väst. Men ingenstans valde man att låta vinstintresset få ta en sådan plats i skolsystemet som vi i Sverige gjorde i slutet av seklet.

Men dagens tillstånd är inte ödesbestämt. Med politisk vilja går det att bygga ett balanserat skolsystem. Där idéburna friskolor – utan vinstintressen – kan fungera som samverkande komplement i kommunernas skolväsende. Kanske med områdesansvar och kommungemensam planering. Ett system som kombinerar mångfald med styrning av elevflöden och skapar en blandning av elever på både skol- och klassnivå som bevisligen ger bäst resultat för alla. Det är faktiskt möjligt att ha valmöjlighet och ordning samtidigt. Med en mångfald av olika miljöer, organisationer, icke-vinstdrivande driftsformer och pedagogiker inbäddade i kommunens myndighetsansvar. Självständiga skolor kommer då att prova olika vägar och på så sätt bidra till att utveckla helheten, inklusive kommunala skolor. Och omvänt. Drivkrafterna i den balanserade modellen kommer att ge förutsättningar för professionsstyrning bortom New public management. Där lärare får förtroende och makt att sätta sin kompetens i rörelse. Skolledare och pedagoger – som ansvariga för kärnuppdraget elevernas lärande - kommer givetvis också i samarbete normera för att skydda real kunskapstillväxt från betygsinflation.

En skola utan vinstintressen, med en bred pedagogisk mångfald på en jämlik och likvärdig grund kommer också fokusera på skolans alla tre uppdrag. Inte bara kunskapsmål för nytta, utan också bildning för medborgarskap och frigörelse för sin egen sak – att bli människa. Det är en skola som jag själv skulle vilja sätta mina barn i oavsett vilka förutsättningar de fötts med. Och alla andras barn också för den delen.

Håkan Wiclander

Förbundsjurist Sofia Isaksson

Sofia Isaksson är Idéburna skolors riksförbunds jurist. Det är till henne ni skall vända er om ni har juridiska frågor inom skolområdet.

Leave a Reply

Close