Alla har vi minnen i livet av upplevelser som känts ovanligt meningsfulla och berikande.
Hur kan dessa erfarenheter tas tillvara i undervisningen vid landets skolor? Och på vilket sätt kan det bidra till en ökad bildning?

– Fördjupad meningsfullhet är en verklig bildningserfarenhet. Ett sådant synsätt öppnar dörren för att långt mer åren kan rymmas i begreppet bildning än det som kommit att kallas bildning genom åren, säger universitetslektorn Ruhi Tyson vid Stockholms universitet.

Han var en av initiativtagarna till landets första konferens om bildningsorienterad undervisning. Den arrangerades i slutet av oktober av Idéburna skolors riksförbund. Unikt för upplägget var att deltagarna själva demonstrerade exempel från sina skolor istället för inbjudna föreläsare.

– Lärare är allmänt sett inte så bra på att förmedla sina erfarenheter till varandra. Det är något vi måste öva på. Vi lärare har så mycket egen kunskap av vad som fungerar i ett klassrum att vi inte alltid behöver lyssna till forskare och andra – det räcker med oss själva, fortsätter Ruhi Tyson.

På den nämnda bildningskonferensen, som ägde rum i ABF-huset, berättade flera lärare om sina konkreta erfarenheter och hur det kan kopplas till begreppet bildning:

Ett inslag handlade om ett årskursövergripande upplägg från waldorfpedagogiken kopplat till ljusstöpning i mellanstadiet samt kolets kretslopp och förbränningskemi i årskurs 7.  Det sistnämnda utgick från den brittiska kemisten och fysikern Michael Faradays berömda föreläsningar om ett vaxljus kemiska historia

Pedagoger från en skola i Botkyrka som bygger på Freinetpedagogiken berättade om ett arbete där flera ämnen samverkade i ett terminslångt projekt resulterade i en musikal-teater om Gustav III:s tid. Stor vikt lades vid planeringen och elevernas delaktighet i processen.

På grundskolan Filosofiska i södra Stockholm är det regelbundna samlingar där hela skolan – från förskoleklassen till årskurs nio – samlas. Under en kvart presenteras ett tema som kan väcka elevernas reflektioner kring existentiella frågor. Vad har till exempel varit viktigast för mänskligheten, väskan eller hjulet?

Ett exempel från montessoripedagogiken handlade om hur Nobelpriset bearbetades ämnes- och årskursöverskridande samt avslutades med en festmiddag. Ett annat exempel visade på hur det går att vända en situation där elever som varit rädda för att uttrycka sig på engelska genom väl valda arbetsuppgifter kunde komma över sina våndor och dela med sig av nya kunskaper till varandra.

Vad är då bildning?
– Jag försöker ha ett öppet synsätt kring detta, svarar Ruhi Tyson. Vi talar ofta om moralisk bildning, om estetisk bildning, om bildning kopplat till kunskap och så vidare. Att upplevd meningsfullhet kan leda till en ökad bildning vidgar perspektiven.

Varför är det viktigt att hålla bildningsbegreppet är levande i skolvärlden?
– När en lärare går i pension är det nästan ingen i dag som fångar upp all den erfarenhet och kunskap som han eller hon besitter. Därmed försvinner lärarens yrkesskicklighet från skolan. Alla lärare har berättelser om när deras lektioner verkligen fungerade och när de upplevde att eleverna fick en ökad bildning.

Ruhi Tyson har skrivit boken ”Bildning och praktisk klokhet: I skola och undervisning(Natur och Kultur Akademisk). Berättelserna i den skildrar bland annat konfliktlösning på elevers egna villkor, hur lärare vänt utvecklingen i bråkiga klasser och vilken betydelse enkla förändringar i skolmiljön kan ha. Samtidigt beskriver boken praktiska ämnens mervärden och hur estetiska ämnen kan berika ämnesteoretiska.

I sin doktorsavhandling från 2017 försöker Ruhi Tyson hitta en modell för att ta vara på det han kallar lärares bildning och praktiska klokhet. Den bygger på fallstudier inom hantverks-, vårdlärar- och fritidslärarutbildningen.

– Jag bad lärare berätta om särskilt minnesvärda, eller kloka, erfarenheter de har haft under sitt yrkesutövande eller i utbildningssammanhang. Precis på samma sätt som vi valde att utforma vår bildningskonferens, säger Ruhi Tyson som själv är lärare i bokbinderi.

(Text: Thomas Lerner)